Vart tog dagarna vägen?

Whaaat? Vart tar alla dagar vägen? Varför minns jag inte dagarna för?
Jag: Älskling, hon svarar nog inte för att hon är säkert jätte bakis.
Älsklingen: Varför skulle hon vara det för?
Jag: Vi var ju på middag med henne igår och hon skulle ju ut till krogen sen?
Älsklingen: Älskling, Det var i lördags, det är onsdag idag.
Jag:....

Förstår ni var jag menar? I förrgår var en härlig dag för att jag tog percing i naveln! Mwuhaha. Härligt. Får man vara fin får man lida pin. Det som är 'pin' nu är väl att tvätta såret morgon och kväll och det svider. Uch.. Men snyggt blev det.

Uppföljaren om mina problem, typ.

*Jag sover dåligt, när jag lägger mig ligger jag bara vaken och min hjärna tänker åt mig, när jag väl somnar vaknar jag tidigt på morgonen, och kan inte somna om.
*Jag glömmer bort viktiga saker, som t ex idag hade jag totalt glömt att det enda jag hade ätit var tidigt på morgonen ett vitt bröd med mjölk, jag märkte av att jag var hungrig när jag nästan svimmade i affären.
*Det känns som om när minsta lilla sak förändras i en person så har jag gjort något fel, jag frågar fall jag har gjort något osv när det egentligen enbart kan betyda att typ personen är trött, eller lite hungrig, eller smsar osv.

Jag kanske fortsätter en annan dag, ska försöka sova. :)
P.s Ge gärna tips om hur man kan sova bättre!

Jag.Orkar.Inte.

Jag orkar inte mera, jag vill bara att allting ska släppas, att allting ska blåsas bort med vinden och att jag slipper allting.
Det blir alltid bättre.. Men sen sjunker världen igen.
Jag sover dåligt också.
Fan vilken depp blogg detta är egentligen, vem vill egentligen läsa sånt här? Men detta är som min extra dagbok.

Stressigt

När ångesten slår ut och man vet inte vart man ska ta vägen eller vad man ska göra, vad gör man då?
Jag har det väldigt jobbigt just nu. Allting är väldigt uppstressat och jag klarar inte av att ta hand om mig själv. Istället försöker jag att ta hand om så många andra som möjligt.
Förlåt för dålig uppdatering också men jag har istället för att skriva här börjat skriva lite i en dagbok. Ibland känns det bättre att skriva där. Men ja, jag har nog sagt det förut, men jag ska försöka bli bättre på att uppdatera.
Jag lägger upp en dikt som jag har skrivit.

Halva andetag.
Jag tillåts inte andas normalt.
Jag försöker ta djupa andetag för att lätta på trycket.
Men jag kan bara ta halva andetag.

Djupt in, halvvägs, stop, ut med luften.
Djupt in, halvvägs, stop, ut med luften.

Att inte tillåtas andas.
När
Demonerna
Är
Nära
Då stryps man, av dem. Livet stryps, och ångesten triggas igång.
Sen kan man inte få slut på det.
Trycket i bröstet blir ju tyngre och tyngre och sen orkar man inte stå upp.

Nothing to say

Jag är väldigt dålig på att upptadera, men det är för att jag aldrig längre har något vett att skriva om, några tips om vad ni vill att jag ska skriva om uppskattas.
Snart börjar skolan igen och då börjar terapin igen. Jag börjar skolan nu på måndag och terapin börjar på tisdag. Vad fan ska jag prata om? Jag vet inte vart jag ska börja. Jag ska nog låta honom ta över samtalet och låta han leda det. Eftersom jag har ingen aning om vad jag ska prata om så blir det lite svårt för mig.
Vart ska jag börja? Vart slutade vi?
Gahh.. Nåväl, får väl vänta och se.

Jag lägger upp en dikt som jag skrev för några dagar sedan.

Jag vill vara fri,
Fri från ångestkänslor
Fri från paniken när det blir för mycket människor
Fri från att jag blir orolig för minsta lilla sak
Fri från att vara rädd, fri från mörkret
Jag vill leva i frihet från mörkret, jag vill ha lyckliga vågor inom mig, jag vill kunna vistas i samma rum som fem personer är i, jag vill vara modig nog att testa mina egna gränser, jag vill vara modig nog att acceptera livet.

En tanke som inte kan fångas.

Jag vet inte fall jag ska skratta, gråta, skrika eller vara tyst. Min födelsedag igår var nästintill perfekt. Alla mina kompisar var där, min pappa vad hur snäll som helst och hjälpte till med alla mina förberedelser och jag kände mig snygg.
Jag fick presenter, sånt som jag hade önskat mig. Jag hade grillfest för mina kompisar. Vi åt och hade trevligt. Fick världens godaste chokladtårta som bestod av vit choklad, ljus choklad, mörk choklad, banan, och grädde.
Ändå kändes inte allting rätt. Jag var inne i mig själv och kunde bara slappna av små korta stunder. De andra hade det roligt i alla fall, de skrattade och jag försökte hänga med i deras samtalsämnen. Jag hade det trevligt. Men nånting stod inte rätt till. Inte med mig i alla fall.
Nu dagen efter känner jag mig väldigt nedstämd och kan inte kontrollera mina tankar. Tankarna är inte ens riktiga tankar, eller jo, det e ju jag som tänker det, men inte medvetet. De bara hoppar runt i min hjärna och jag försöker fastställa vad jag tänker på. Vad fan tänker jag på?
Jag är inte i nuet. Jag är någonstans i det tomma intet där ingen kan nå mig, även fast jag vill vakna upp kan jag inte det. Jag sitter här och rör benen fram och tillbaka, gäspar, skriver, tänker på vad jag tänker på.

Tillbaka, nästan iaf.

Det är ett bra tag sen jag har upptaderat igen. Sommarlovet har varit ett tag nu och det är ungefär en månad kvar till innan skolan början igen. Men jag vet inte vad jag egentligen längtar till? Jag säger till mina kompisar att jag längtar till skolan börjar igen. Men, så fort skolan börjar igen, börjar även terapin. Jag undrar, är det terapin jag egentligen längtar till?
Jag har inte fått något vettigt svar än men min kille tror att jag längtar till båda. Dels till skolan för att då håller jag mig båda igång i skolan och efter skolan med läxor. Då har jag inte tid att sätta mig ner och tänka på allting.
Och dels för att jag vill fortsätta terapin. Jag hann bara gå tre samtal tills de hade sommar uppehåll och det slet verkligen i mig att avsluta mitt i allt.
Alla minnen som kom upp har jag gått runt med hela sommaren utan att ha någon kurator eller terapuet att prata med.
Det har hänt så mycket också, med två katter döda, och min ödla blev dödssjuk. Min ödla har klarat sig igenom detta, men det har inte bara varit jobbigt för honom, även för mig. Det var jobbigt att se att han knappt hade energi att tugga i sig mat. Jag fick mata honom, hålla i syrsan framför honom och han försiktigt öppnade munnen. Det har varit tungt men vi har klarat det. Vi får se när nästa upptadering blir. Nu vet jag inte hur många som läser bloggen, men ni får gärna ge anonyma tips om vad jag kan skriva om.