Självskadebeteende som inte syns.

Jag tror att många som mår dåligt har ett självskadebeteende på ett eller annat sett. Det behöver inte bara vara att skära sig. Utan att det kan också handla om att ha sex, bita sig själv på läppen, bita på nagelbanden, dricka sig redlös och även att träna.
Ett sådant självskadebeteende har jag. Jag har problem med att bita mig på läppen, för att sedan inte låta såret läka riktigt, biter upp ett sår, sen river jag alltid upp såret när det har blivit en liten skårpa på läppen. Det händer även att jag får sår på läpparna som jag inte ens kommer ihåg att jag har gjort. Ett sådant tillfälle var för några dagar sedan. Det var min kille som märkte det först, han frågade mig vad jag hade på läpparna, jag kollade i spegeln, sen såg jag tre bit märken på underläppen, jag blev själv chockad, sa till killen som det var, sen var det inget mera med det.
Att använda sex som att skada sig själv med, det har jag också gjort, inte sagt när det gjort ont osv, det medföljde att jag fick lite problem och jag och killen kunde inte ha sex på tre månader efter det. Nu märker han dock direkt när jag använder sex för att skada mig själv, vi kämpar med det tillsammans. För att sex ska vara något skönt, inte något som jag använder för att skada mig själv.

Hur mitt psykiska mående påverkar mig fysiskt.

Om man mår dåligt psykiskt, kan det påverka kroppen fysiskt. Eftersom kroppen känner av att nånting är fel. Då säger kroppen ifrån på olika sätt.

Det som min kropp mest reagerat på, är min mage. Har haft magproblem sen jag började att må dåligt. Förut var det illamående som var det största problem, och aptitlöshet. Eftersom så fort jag åt nånting, mådde jag illa, och då ville jag inte äta mera. Jag gjorde det mesta för att slippa äta, för att slippa må illa. Som frukost åt jag typ en halv macka, sen i skolan var det inga problem att bara ta lite och små äta på. På middagen blev det svårare, eftersom jag helst ville slippa äta, jag minns att jag brukade säga till pappa att jag åt hemma hos en kompis, för att sedan inte äta nånting alls. Och när jag väl åt hemma åt jag väldigt dåligt och skyllde på illamåendet. Så jag började att äta mindre och mindre och tillslut vägde jag de små 48kg. Jag var alltså underviktig. Och det medföljde med att min kropp blev svagare och blodtrycket var lågt.

Nu för tiden har jag magkatarr, och har smärtor plus illamående. Men nu slutar jag inte äta, tvärtom kämpar jag varje dag med att kunna äta, och jag lyckas. Jag har bara gått ner typ två kilo, och det är bra jämnfört med förut. Väger mina 53kg, och går lite upp och och lite ner ständigt. Också äter jag medicin mot min mage, men tabletterna håller bara halva dagen, och jag får bara ta en per dygn. Så ena halvan av dagen, alltså den första halvan, är min mage ganska lugn. Men andra halvan får jag smärtor och illamående tillbaka.
Och det blir värre när jag blir psykiskt uppstressad på något sett, det kan vara att jag blir stressig till bussen till att jag får ångest, så blir smärtan och illamående väldigt stor.
Så, sålänge jag mår dåligt, kommer jag inte kunna äta normalt och vara i normal vikt.