Socialetet

Det jobbigaste som finns just nu, det är socialitet. Att enbart sitta runt omkring människor, och bara vara, är jobbigt. Jag behöver inte sitta och prata för att det ska vara jobbigt. Det är lika psykiskt påfrestande i vilket fall som helst.
Hur det har kommit sig att jag har fått jobbigt med detta, det har jag ingen aning om.
Men en sak som jag har tänkt på väldigt mycket är att jag har faktiskt inte umgås med människor det senaste året.
Jag har ju bara vara med min kille, typ. Du skyller jag inte allting på honom, verkligen inte. Jag har ju själv valt att inte umgås med andra osv. Så jag har väl själv skapat denna bubbla. Jag isolerade ju mig från andra människor och drog mig undan så fort det blev för mycket. Tillslut var det jobbigt att bara träffa två styckna samtidigt och vi ska inte tala om hur jobbigt det var att träffa nya människor.
Jag har fortfarande detta problem, men ni ska veta att jag jobbar på det.

Socionom och leg. Psykoterapeut samtal 2

Det andra samtalet var mycket jobbigare än det första. Jag var mycket avstängd och jag sa inte så mycket, jag svarade inte heller alltid på alla frågor han sa. Det vi pratade om är väldigt suddigt, och det enda jag verkligen kommer ihåg. Vad när vi sa hejdå och att jag gick därifrån.

Socionom och leg. Psykoterapeut

Jag har då nu varit på mitt första samtal hon min Psykoterapeut i tisdags. Det var underbart, skrämmande, bra och dåligt med frågetecken.
Jag märkte att han analyserade minsta lilla reaktion i mig och märkte saker som jag aldrig själv märkt om mig själv, jag kunde inte dölja mina reaktioner hos honom, han såg allting i minsta detalj, och kommenterade det. Det som var underbart var ju att han lyssnade verkligen, och kastade frågor på mig själv så att jag själv kunde tänka efter själv, så att jag kunde komma på svaren själv, utan att han gav mig några svar.
Det som var skrämmande var ju hur lätt han läste av mig, är jag så lätt att läsa av, eller är han bara otroligt bra på det?
Det som var bra var ju att jag verkligen trivdes med honom som person, känner mig lugn.
Det dåliga.. Ska man må dåligt efter? Finns det typ några ''biverkningar'' av att gå hos en psykoterapeut? Jag har ingen aning.. Jag behövde köpa godis efter för att typ ''komma'' tillbaka.
Vad kom vi fram till då?
Jo, jag har inga positiva barnminnen från min uppväxt. Minns allting som var dåligt. Men ingenting som var bra..
Jag minns när mina föräldrar skilde sig, jag minns när jag vart mobbad, jag minns när jag var tvungen att flytta, jag minns när jag fick mina utbrott på lärarna, hur jag blev missförstod, hur jag kände mig missförstod. Det är bara sådant jag minns..
Vart är alla positiva barndomsminnen då? Som man egentligen ska ha?