Nu för tiden är det ändå helt okej enligt mig när jag är runt människor som jag älskar. Men så fort ensamheten kommer så låser jag in mig direkt i mitt rum och blir isolerad. Jag blir mycket ledsnare när ensamheten kommer, ångesten kommer mycket oftare och jag plågas då.
Jag gråter även när jag är ensam, och jag brukar inte ringa upp någon då. Det brukar oftast vara så att jag gråter i typ en minuter bara, för att sedan säga åt mig själv att jag måste skärpa mig, och jag kliver upp igen och stänger av känslorna. Jag släpper ut lite ständigt, men det kommer hela tiden nytt.
Det är väldigt jobbigt att vara ensam. Då tänker man på tankar som man inte får tänka. Alla dåliga tankar kommer upp. Hur det är nu, hur det var då.
Det är skönt att jag har bloggen i alla fall. Då kan jag sitta och skriva här medans ensamheten tar över.
torsdag 29 april 2010
onsdag 21 april 2010
Att skära sig.
Jag har skrivit lite om mitt förra självskadebeteende att skära mig själv. Men jag tänkte att jag skulle gå mera inåt i detta ämne nu.
Allting började när jag gick i sjuan, jag har ingen aning om exakta tider. Men jag vet att jag gick i sjuan, jag gick fortfarande i den skolan som jag blev mobbad på. Och jag kommer ihåg att en dag mådde jag så jävla dåligt, så jag tog en rakhyvel och skar mig på handen. Men då fick ingen reda på det.
Sen andra gången jag gjorde det, var på armen, det var ytliga sår lite här och vart. Och då visade jag det för min närmaste kompis, inget mera. Senare började jag att skära mig på handlederna och då tillslut visade jag handleden till min skolkurator, det har jag redan skrivit om under BUP tiden.
Sen efter det blev bara mitt självksadebeteende värre. Jag hade ständigt sår på armarna, till slut även på benen. Till och med på revbenen. Allting för att slippa känna, känna rakbladet mot min hy och se blodet var en befrielse. En befrielse från ångesten, vare sig fall det höll sig i några minuter eller timmar, så var varje sår värt.
Det var väldigt svårt att sluta och jag fick hela tiden återfall. Det kanske låter konstigt, men tillslut hittade jag på ursäkter för mig själv för att ''få'' skära mig.
Men idag har jag varit utan rakblad i lite mera än två år. Min räddning från det? Min kille.
Allting började när jag gick i sjuan, jag har ingen aning om exakta tider. Men jag vet att jag gick i sjuan, jag gick fortfarande i den skolan som jag blev mobbad på. Och jag kommer ihåg att en dag mådde jag så jävla dåligt, så jag tog en rakhyvel och skar mig på handen. Men då fick ingen reda på det.
Sen andra gången jag gjorde det, var på armen, det var ytliga sår lite här och vart. Och då visade jag det för min närmaste kompis, inget mera. Senare började jag att skära mig på handlederna och då tillslut visade jag handleden till min skolkurator, det har jag redan skrivit om under BUP tiden.
Sen efter det blev bara mitt självksadebeteende värre. Jag hade ständigt sår på armarna, till slut även på benen. Till och med på revbenen. Allting för att slippa känna, känna rakbladet mot min hy och se blodet var en befrielse. En befrielse från ångesten, vare sig fall det höll sig i några minuter eller timmar, så var varje sår värt.
Det var väldigt svårt att sluta och jag fick hela tiden återfall. Det kanske låter konstigt, men tillslut hittade jag på ursäkter för mig själv för att ''få'' skära mig.
Men idag har jag varit utan rakblad i lite mera än två år. Min räddning från det? Min kille.
måndag 19 april 2010
Skrivandes hjälp.
En sak som har varit till jätte stor hjälp är mitt skrivande. Jag har skrivit på alla möjliga sätt. Jag har skrivit noveller, jag har skrivit dagbok och jag har skrivit dikter. Alla dessa saker har hjälpt mig på ett eller annat sätt.
Att skriva kan hjälpa på många sätt, och det är väldigt mycket självterapi. En del kanske känner att man kan skriva en låt om hur man mår, men jag är inte bra på det och jag föredrar att skriva dikter. Alla mina dikter handlar om hemska saker. Jag har aldrig skrivit en enda positiv dikt. Men för mig är det inte en dålig sak, jag menar, jag behöver att bearbeta hur jag mår när jag mår dåligt, jag behöver inte bearbeta saker när jag mår bra.
Att skriva kan hjälpa på många sätt, och det är väldigt mycket självterapi. En del kanske känner att man kan skriva en låt om hur man mår, men jag är inte bra på det och jag föredrar att skriva dikter. Alla mina dikter handlar om hemska saker. Jag har aldrig skrivit en enda positiv dikt. Men för mig är det inte en dålig sak, jag menar, jag behöver att bearbeta hur jag mår när jag mår dåligt, jag behöver inte bearbeta saker när jag mår bra.
Mina dikter handlar inte alltid om saker jag har varit med om, utan de handlar också om mina känslor. Eller om mina mardrömmar.
Jag har fortfarande i stor hjälp med mitt skrivande. Men jag skriver inte lika mycket nu som jag gjorde under BUP tiden, och varför vet jag faktiskt inte. Det största skrivande jag har är just nu här.
Jag har fortfarande i stor hjälp med mitt skrivande. Men jag skriver inte lika mycket nu som jag gjorde under BUP tiden, och varför vet jag faktiskt inte. Det största skrivande jag har är just nu här.
Jag är även medlem på en hemsida som heter Poeter.se.
Och där publicerar jag mina dikter. Där heter jag MikotoMinagi.
Och jag bjuder på en dikt jag har skrivit:
Min vita ängel med svart nyans säger han till mig och smeker mig på kinden.
Jag frågan: Vart är hon trasig då?
Jag får ett smärtsamt svar.
Vingarna, för att det svarta äter upp vingarna.
Så att hon inte kan flyga upp till himlen igen.
fredag 16 april 2010
Veckans hjälp.
Veckans hjälp blir Tjejzonen.
Hos tjejzonen kan man få en:
Mentor
Storasyster
Stödsamtal
Samt Maila
Man kan även chatta med dem genom msn. De har visa tiden som de loggar in på.
Mentor:
En mentor är en kvinna som finns för dig och som delar med sig av sin livserfarenhet, som får dig att vidga dina vyer, se livet från en annan vinkel. Hon stöttar dig att sätta ord på dina funderingar, får dig att våga lite mer och att hitta din kraft. Man träffar sin mentor 2gånger per månad. Och man har sin mentor i ett år.
Storasyster:
Hos tjejzonen kan man få en:
Mentor
Storasyster
Stödsamtal
Samt Maila
Man kan även chatta med dem genom msn. De har visa tiden som de loggar in på.
Mentor:
En mentor är en kvinna som finns för dig och som delar med sig av sin livserfarenhet, som får dig att vidga dina vyer, se livet från en annan vinkel. Hon stöttar dig att sätta ord på dina funderingar, får dig att våga lite mer och att hitta din kraft. Man träffar sin mentor 2gånger per månad. Och man har sin mentor i ett år.
Storasyster:
En storasyster är en tjej som du kan prata med, någon som du kan få stöd av och bli peppad av. Med din storasyster kan du vara på Tjejzonen och fika eller gå ut i stan tillsammans. Ni bestämmer själva vad ni vill göra. Man träffat sin storasyster varannan vecka.
Stödsamtal:
Vid ett stödsamtal kan du få hjälp med att sortera dina tankar, prata om sånt du kanske inte pratar med någon om. Ofta är det skönt att få ur sig sina funderingar eller problem till någon som inte känner dig eller din omgivning. Det är alltid bra att få sätta ord på sina känslor.
Maila:
Ibland kan det vara lättare att skriva än att prata.
Man kan skriva om exakt vad som helst.
http://www.tjejzonen.se/
Stödsamtal:
Vid ett stödsamtal kan du få hjälp med att sortera dina tankar, prata om sånt du kanske inte pratar med någon om. Ofta är det skönt att få ur sig sina funderingar eller problem till någon som inte känner dig eller din omgivning. Det är alltid bra att få sätta ord på sina känslor.
Maila:
Ibland kan det vara lättare att skriva än att prata.
Man kan skriva om exakt vad som helst.
- Någon som tar del av dina tankar.
- Skriva av dig
- Få vägledning med att hitta rätt stöd för just dig
- Diskutera problem som till exempel mobbning, sexuell trakasserar.
http://www.tjejzonen.se/
torsdag 15 april 2010
Jag ser en framtid.
Förut såg jag ingen framtid alls. Jag såg en framtid med döden. Men innan döden kom, så fanns det bara rakblad och blod.
Men nu ser jag faktiskt en framtid med min pojkvän. Jag ser framtiden med honom så fort jag ser honom. Jag ser våra barn, alla våra djur vi kommer att ha, jag ser att vi båda har ett jobb och speciellt av allt... Jag ser att jag mår bra.
Jag ser att jag skrattar, jag ser att jag ler, jag ser att mina ögon mår bra. Det betyder väl att själen mår bra? Lyckan strömmar genom min kropp så fort jag ser mina barn. Jag vaknar på morgonen och istället för att klaga över ångest klagar jag över att det regnar ute och jag måste ut med hundarna i alla fall. Det är sådant jag vill klaga på. Inte på ångesten och mitt dåliga mående.
Men nu ser jag faktiskt en framtid med min pojkvän. Jag ser framtiden med honom så fort jag ser honom. Jag ser våra barn, alla våra djur vi kommer att ha, jag ser att vi båda har ett jobb och speciellt av allt... Jag ser att jag mår bra.
Jag ser att jag skrattar, jag ser att jag ler, jag ser att mina ögon mår bra. Det betyder väl att själen mår bra? Lyckan strömmar genom min kropp så fort jag ser mina barn. Jag vaknar på morgonen och istället för att klaga över ångest klagar jag över att det regnar ute och jag måste ut med hundarna i alla fall. Det är sådant jag vill klaga på. Inte på ångesten och mitt dåliga mående.
onsdag 14 april 2010
Musik under olika känslor
En sak jag kom och tänka på var musik jag lyssnar på under olika känslor och psykiska tillstånd. Jag lyssnar på musik efter exakt hur jag känner, men ibland kan det gå i perioder också. Jag tror att alla gör det egentligen, mer eller mindre omedvetet.
Jag har märkt att under den sommar perioden när jag mådde bra, så började jag att kyssna på hip hop :s Jag kände lixom att det var min typ av musik, men egentligen, lyssnar jag på rock och techno musik dagligen. Det gör mig upppigg. Så jag förstår inte hur Hip Hop plötsligt kom in i bilden.
Jag kanske var trött på mig själv som jag var, och tvingade mig själv till en förändring. För att jag finner ingen annan förklaring till det. Det påverkade ju också min klädsmak, jag ville inte ha taighta jeans eller snygga tröjor med motiv. Det jag ville ha på mig var antingen mjukis kläder eller större jeans. Det vill jag inte ha nu, jo, om jag mår riktigt riktigt dåligt nån dag sätter jag på mig mina mjukis kläder. Men om jag har en lite bättre dag sätter jag på mig lite mera riktiga kläder. Kanske mina taighta jeans med hål och ett snyggt linne till.
Jag har märkt att under den sommar perioden när jag mådde bra, så började jag att kyssna på hip hop :s Jag kände lixom att det var min typ av musik, men egentligen, lyssnar jag på rock och techno musik dagligen. Det gör mig upppigg. Så jag förstår inte hur Hip Hop plötsligt kom in i bilden.
Jag kanske var trött på mig själv som jag var, och tvingade mig själv till en förändring. För att jag finner ingen annan förklaring till det. Det påverkade ju också min klädsmak, jag ville inte ha taighta jeans eller snygga tröjor med motiv. Det jag ville ha på mig var antingen mjukis kläder eller större jeans. Det vill jag inte ha nu, jo, om jag mår riktigt riktigt dåligt nån dag sätter jag på mig mina mjukis kläder. Men om jag har en lite bättre dag sätter jag på mig lite mera riktiga kläder. Kanske mina taighta jeans med hål och ett snyggt linne till.
Under en panikångestattack
Jag tänkte berätta lite hur jag har det under en panikångest attack.
Först och främst kan alla mina panikångest attacker komma helt utan förvaring. Men oftast får jag ett litet litet 'sign' om man säger så. Jag får en stor klump i halsen som jag inte kan svälja, och jag känner hur ångesten sakta byggs upp i mig. Också har jag märkt att jag brukar fastna lite med verkligheten fall man säger så, allting stannar upp. Och sen bryter det ut totalt. Jag vet inte hur långt tid det tar att från klumpen i halsen till att paniken kommer men det kan gå väldigt snabbt tror jag, på några sekunder.
Jag har en så stark ångest att jag inte kan andas normalt, jag börjar att andas snabbt och oregelbundet och hjärtat är i högvarv.
Jag får knappt kontakt med verkligheten. Det enda som existerar är ångesten då, och jag kan knappt röra på mig.
Att få kontakt med mig under en panikångest attack hjälper det inte att bara prata, man måste ge mig beröring också, hålla om mig och kyssa mig på pannan kanske, eller smeka mina armar samtidigt som man säger saker i mitt öra. Eller klia mig på nacken, det tycker jag fungerar väldigt bra. Det brukar hjälpa.
Men alla reagerar olika, jag känner människor som får mera panik fall man rör denna under en panikångest attack, men det gäller inte mig. Men alla reagerar olika som sagt :)
Först och främst kan alla mina panikångest attacker komma helt utan förvaring. Men oftast får jag ett litet litet 'sign' om man säger så. Jag får en stor klump i halsen som jag inte kan svälja, och jag känner hur ångesten sakta byggs upp i mig. Också har jag märkt att jag brukar fastna lite med verkligheten fall man säger så, allting stannar upp. Och sen bryter det ut totalt. Jag vet inte hur långt tid det tar att från klumpen i halsen till att paniken kommer men det kan gå väldigt snabbt tror jag, på några sekunder.
Jag har en så stark ångest att jag inte kan andas normalt, jag börjar att andas snabbt och oregelbundet och hjärtat är i högvarv.
Jag får knappt kontakt med verkligheten. Det enda som existerar är ångesten då, och jag kan knappt röra på mig.
Att få kontakt med mig under en panikångest attack hjälper det inte att bara prata, man måste ge mig beröring också, hålla om mig och kyssa mig på pannan kanske, eller smeka mina armar samtidigt som man säger saker i mitt öra. Eller klia mig på nacken, det tycker jag fungerar väldigt bra. Det brukar hjälpa.
Men alla reagerar olika, jag känner människor som får mera panik fall man rör denna under en panikångest attack, men det gäller inte mig. Men alla reagerar olika som sagt :)
måndag 12 april 2010
Men jag hade faktiskt vänner
Jag mådde som sagt väldigt dåligt då under tiden jag gick hos BUP som jag har skrivit, men jag hade faktiskt vänner också, vänner som brydde sig om mig. Jag har en vän som jag har känt sen trean, hon mådde inte heller bra, men vi fanns där för varandra ständigt Men efter halva sexan så flyttade jag och min familj ca 2 timmar bort från henne. Och våran kontakt låg ständigt på en skör tråd, det gör det fortfarande ibland, ibland har vi världens bästa kontakt men ibland sviker det. Och det är då vi måste vara som starkast.
I den nya staden träffade jag också många nya vänner, men det fanns en enda speciell tjej. Vi kom varandra mycket nära. Hon mådde inte heller bra. Men vi fanns där för varandra hela tiden, jag sprang till henne varje morgon, och många gånger så lindrade hon om mina skärsår... Men det var inte därför jag sprang till henne på morgonen, hon var extremt (och är fortfarande) väldigt morgontrött och jag ville ju inte vara ensam i skolan så jag fick pusha på henne. Ibland blev hon irriterad på det, undra varför. xD Hehe.
I den nya staden träffade jag också många nya vänner, men det fanns en enda speciell tjej. Vi kom varandra mycket nära. Hon mådde inte heller bra. Men vi fanns där för varandra hela tiden, jag sprang till henne varje morgon, och många gånger så lindrade hon om mina skärsår... Men det var inte därför jag sprang till henne på morgonen, hon var extremt (och är fortfarande) väldigt morgontrött och jag ville ju inte vara ensam i skolan så jag fick pusha på henne. Ibland blev hon irriterad på det, undra varför. xD Hehe.
Skillnaden mellan då och nu.
Skillnaden mellan då och nu är ganska stor, enda likheten är typ att jag mår dåligt.
Då: Jag var väldigt tystlåten av mig själv, och jag stod inte på mig så bra, jag tog lätt emot mig saker och drog åt mig allting vad människor sa till mig. Men även om det var bra saker människor kunde säga till mig trodde jag att den människan ljög för mig, jag trodde att allting jag gjorde var dåligt.
Jag var inte dugg intresserad av killar på samma sätt som jag är nu. Visst jag och min kompis pratade om sex och hur det skulle vara att ha sex, men alla killar jag träffade visade sig bara var idioter. Jag hånglade dock med killar. Haha fast de flesta hångel jag fick var jag inte dugg beredd på. Jag minns en kille som jag hånglade med, vi var på plattan, fontänen såklart, och jag bara satt där med massor med andra människor, sen kom han bara och stoppade tungan i mig! Jag gjorde nog ett stort misstag när jag sa att jag inte var intresserad av honom, han var ju så gullig och snäll! Men nejdå, jag ville inte ha en kille.
Jag var väldigt ledsen av mig, men jag grät nästan aldrig, bara på samtalen hos BUP. Jag skar mig också, men jag grät aldrig när jag skar mig. Minsta lilla ångest jag fick, och jag sprang och skar mig i toaletten. Jag blev heller nästan aldrig arg, jag kunde bli riktigt asförbannad men det krävdes väldigt mycket att jag skulle bli det.
Jag var inte folkskygg av mig, jag ville hela tiden ha människor runt omkring mig, fast iof, det gick också i perioder. Men jag ville aldrig vara ensam.
Nu: Jag är inte så tystlåten av mig, jag försöker vara så social som möjligt men det är svårt att orka vara det. Jag är nämligen folkskygg nu, om jag är med mera än två personer i tagen blir allting jobbigt och jag drar mig undan. Att jag är med två styckna är gränsen Och jag vill gärna ha ensamtid för mig själv. Jag skär mig inte heller, det stadiet gick över när jag träffade min nuvarande pojkvän, jag har självklart ärr på mina ben och lite på revbenen, men har mest ärr har jag på mina armar, båda på handlederna och på armarna.
Nu för tiden kan jag total vända och bli rentav sagt asförbannad, det slår slint i min hjärna. Och då har jag i stort sett ingen kontroll över min ilska, vad jag säger och vad jag gör.
Jag har mycket mera ångest och panikångest nu för tiden än vad jag hade då, men nu för tiden har jag inget att ta bort det med, jag har förnuftet kvar att inte ta fram rakbladet och skära mig. Så jag kan riktigt inte försvara mig mot ångesten.
Då: Jag var väldigt tystlåten av mig själv, och jag stod inte på mig så bra, jag tog lätt emot mig saker och drog åt mig allting vad människor sa till mig. Men även om det var bra saker människor kunde säga till mig trodde jag att den människan ljög för mig, jag trodde att allting jag gjorde var dåligt.
Jag var inte dugg intresserad av killar på samma sätt som jag är nu. Visst jag och min kompis pratade om sex och hur det skulle vara att ha sex, men alla killar jag träffade visade sig bara var idioter. Jag hånglade dock med killar. Haha fast de flesta hångel jag fick var jag inte dugg beredd på. Jag minns en kille som jag hånglade med, vi var på plattan, fontänen såklart, och jag bara satt där med massor med andra människor, sen kom han bara och stoppade tungan i mig! Jag gjorde nog ett stort misstag när jag sa att jag inte var intresserad av honom, han var ju så gullig och snäll! Men nejdå, jag ville inte ha en kille.
Jag var väldigt ledsen av mig, men jag grät nästan aldrig, bara på samtalen hos BUP. Jag skar mig också, men jag grät aldrig när jag skar mig. Minsta lilla ångest jag fick, och jag sprang och skar mig i toaletten. Jag blev heller nästan aldrig arg, jag kunde bli riktigt asförbannad men det krävdes väldigt mycket att jag skulle bli det.
Jag var inte folkskygg av mig, jag ville hela tiden ha människor runt omkring mig, fast iof, det gick också i perioder. Men jag ville aldrig vara ensam.
Nu: Jag är inte så tystlåten av mig, jag försöker vara så social som möjligt men det är svårt att orka vara det. Jag är nämligen folkskygg nu, om jag är med mera än två personer i tagen blir allting jobbigt och jag drar mig undan. Att jag är med två styckna är gränsen Och jag vill gärna ha ensamtid för mig själv. Jag skär mig inte heller, det stadiet gick över när jag träffade min nuvarande pojkvän, jag har självklart ärr på mina ben och lite på revbenen, men har mest ärr har jag på mina armar, båda på handlederna och på armarna.
Nu för tiden kan jag total vända och bli rentav sagt asförbannad, det slår slint i min hjärna. Och då har jag i stort sett ingen kontroll över min ilska, vad jag säger och vad jag gör.
Jag har mycket mera ångest och panikångest nu för tiden än vad jag hade då, men nu för tiden har jag inget att ta bort det med, jag har förnuftet kvar att inte ta fram rakbladet och skära mig. Så jag kan riktigt inte försvara mig mot ångesten.
söndag 11 april 2010
BUP
Under en tid gick jag hos BUP. Allting började med att jag visade min skolkurator mina skärsår på handlederna, och hon ringde genast BUP och jag fick en akut tid tillsammans med min pappa. Jag fick träffa en kurator, en psykolog och en läkare. Medans vi satt i det där läskiga rummet satt alla och tittade på mig, för att sedan fråga min pappa och hur han märkt hur jag mår.
Men de kunde inte fråga mig eftersom jag knappt svarade. Då var jag runt 15 år gammal med mitt första möte där. Tyvärr minns jag inte exakt. (Jag e 18 nu, snart 19)
Jag fick träffa en underbar kurator som hete Susanne, vi kom varandra mycket nära, hon tog mig på allvar och jag var öppen mot henne. Men när jag började att må bra, så föll jag igen och så höll det på. Jag steg upp, för att sedan falla. Så då bestämde Susanne att jag skulle få träffa en läkare som jag jobbade där och hon skrev ut medicin till mig. Medicinen hjälpte ganska mycket faktiskt, men inte mot ångesten, men den gjorde mig stabilare. Men genom att variera medicin med samtal började jag att bli riktigt stark. Så slutade jag att gå på BUP, men mest för att jag skulle fylla 18år. Men jag kände personligen att jag inte var stark nog att sluta, men jag fick inte gå kvar. Istället ville de att jag skulle börja ha kontakt med vuxenpsykiatrin, men jag vägrade det, vet inte varför, men jag blev väldigt rädd, lät så skrämmande. Jag tror jag hade den fördommen då att alla som gick på vuxenpsykiatrin är psykiskt störda, men så är det ju självklart inte.
Så de skickade mina journaler till vårdcentralen istället. Men där gick jag aldrig och pratade med någon de bara följde min nertrappning av medicinen. Sommaren då jag fyllde 18år var faktiskt en fantastisk sommar, jag mådde riktigt bra då, fall jag minns allting rätt. :)
Men de kunde inte fråga mig eftersom jag knappt svarade. Då var jag runt 15 år gammal med mitt första möte där. Tyvärr minns jag inte exakt. (Jag e 18 nu, snart 19)
Jag fick träffa en underbar kurator som hete Susanne, vi kom varandra mycket nära, hon tog mig på allvar och jag var öppen mot henne. Men när jag började att må bra, så föll jag igen och så höll det på. Jag steg upp, för att sedan falla. Så då bestämde Susanne att jag skulle få träffa en läkare som jag jobbade där och hon skrev ut medicin till mig. Medicinen hjälpte ganska mycket faktiskt, men inte mot ångesten, men den gjorde mig stabilare. Men genom att variera medicin med samtal började jag att bli riktigt stark. Så slutade jag att gå på BUP, men mest för att jag skulle fylla 18år. Men jag kände personligen att jag inte var stark nog att sluta, men jag fick inte gå kvar. Istället ville de att jag skulle börja ha kontakt med vuxenpsykiatrin, men jag vägrade det, vet inte varför, men jag blev väldigt rädd, lät så skrämmande. Jag tror jag hade den fördommen då att alla som gick på vuxenpsykiatrin är psykiskt störda, men så är det ju självklart inte.
Så de skickade mina journaler till vårdcentralen istället. Men där gick jag aldrig och pratade med någon de bara följde min nertrappning av medicinen. Sommaren då jag fyllde 18år var faktiskt en fantastisk sommar, jag mådde riktigt bra då, fall jag minns allting rätt. :)
Ska man ge upp och låta ångesten leva?
Om man har mått dåligt i flera år, så börjar man alltid ge upp hoppet om en ljusare framtid. En framtid av skratt varje dag och slippa vakna upp och tänka Ännu en dag i helvetet.
Men många tänker, egentligen har jag inget helvete, jag har en underbar familj, en underbar pojkvän och vi har varit tillsammans i två år. Jag har två djur, en ödla och en orm. Det finns människor som levet i ett helvete, har blivit våldtagna, sexuellt utnyttjad av varierande familjemedlemmar, har knark problem, har ingenstans att bo, har inget jobb, har ingen utbildning, är fattiga i afrika kanske. Men jag, har jag snart ett extra jobb, går på gymnasiet med hyfsat bra betyd, jag är inte fattig, har man på bordet varje dag, har nånstans att bo.
Men ändå, ändå finns ångesten och panikångesten hos just mig. Jag skakar, jag gråter, jag bråkar, jag försöker hitta olika sätt att skada mig på. Jag skar mig förut, har ärr på armar, ben och revbenen efter det. Men jag slutade när jag träffade min kille. Men jag mår inte bättre för det? Han fick mig bara att hitta förnuftet att sluta.
Jag hallucinerar också ibland, ibland, kan jag höra röster som viskar i mitt huvudet, men det är inte så ofta. Jag kan få för mig att nån följer efter mig, och blir paronid. Jag kan knappt gå förbi bilar som ser misstänksamma ut i mina ögon, för att jag tror mig själv att jag ska bli kidnappad.
Jag skriver mera imorgon. Puss på er.
Men många tänker, egentligen har jag inget helvete, jag har en underbar familj, en underbar pojkvän och vi har varit tillsammans i två år. Jag har två djur, en ödla och en orm. Det finns människor som levet i ett helvete, har blivit våldtagna, sexuellt utnyttjad av varierande familjemedlemmar, har knark problem, har ingenstans att bo, har inget jobb, har ingen utbildning, är fattiga i afrika kanske. Men jag, har jag snart ett extra jobb, går på gymnasiet med hyfsat bra betyd, jag är inte fattig, har man på bordet varje dag, har nånstans att bo.
Men ändå, ändå finns ångesten och panikångesten hos just mig. Jag skakar, jag gråter, jag bråkar, jag försöker hitta olika sätt att skada mig på. Jag skar mig förut, har ärr på armar, ben och revbenen efter det. Men jag slutade när jag träffade min kille. Men jag mår inte bättre för det? Han fick mig bara att hitta förnuftet att sluta.
Jag hallucinerar också ibland, ibland, kan jag höra röster som viskar i mitt huvudet, men det är inte så ofta. Jag kan få för mig att nån följer efter mig, och blir paronid. Jag kan knappt gå förbi bilar som ser misstänksamma ut i mina ögon, för att jag tror mig själv att jag ska bli kidnappad.
Jag skriver mera imorgon. Puss på er.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)