Ska man ge upp och låta ångesten leva?

Om man har mått dåligt i flera år, så börjar man alltid ge upp hoppet om en ljusare framtid. En framtid av skratt varje dag och slippa vakna upp och tänka Ännu en dag i helvetet.
Men många tänker, egentligen har jag inget helvete, jag har en underbar familj, en underbar pojkvän och vi har varit tillsammans i två år. Jag har två djur, en ödla och en orm. Det finns människor som levet i ett helvete, har blivit våldtagna, sexuellt utnyttjad av varierande familjemedlemmar, har knark problem, har ingenstans att bo, har inget jobb, har ingen utbildning, är fattiga i afrika kanske. Men jag, har jag snart ett extra jobb, går på gymnasiet med hyfsat bra betyd, jag är inte fattig, har man på bordet varje dag, har nånstans att bo.

Men ändå, ändå finns ångesten och panikångesten hos just mig. Jag skakar, jag gråter, jag bråkar, jag försöker hitta olika sätt att skada mig på. Jag skar mig förut, har ärr på armar, ben och revbenen efter det. Men jag slutade när jag träffade min kille. Men jag mår inte bättre för det? Han fick mig bara att hitta förnuftet att sluta.
Jag hallucinerar också ibland, ibland, kan jag höra röster som viskar i mitt huvudet, men det är inte så ofta. Jag kan få för mig att nån följer efter mig, och blir paronid. Jag kan knappt gå förbi bilar som ser misstänksamma ut i mina ögon, för att jag tror mig själv att jag ska bli kidnappad.

Jag skriver mera imorgon. Puss på er.