Skillnaden mellan då och nu.

Skillnaden mellan då och nu är ganska stor, enda likheten är typ att jag mår dåligt.

Då: Jag var väldigt tystlåten av mig själv, och jag stod inte på mig så bra, jag tog lätt emot mig saker och drog åt mig allting vad människor sa till mig. Men även om det var bra saker människor kunde säga till mig trodde jag att den människan ljög för mig, jag trodde att allting jag gjorde var dåligt.
Jag var inte dugg intresserad av killar på samma sätt som jag är nu. Visst jag och min kompis pratade om sex och hur det skulle vara att ha sex, men alla killar jag träffade visade sig bara var idioter. Jag hånglade dock med killar. Haha fast de flesta hångel jag fick var jag inte dugg beredd på. Jag minns en kille som jag hånglade med, vi var på plattan, fontänen såklart, och jag bara satt där med massor med andra människor, sen kom han bara och stoppade tungan i mig! Jag gjorde nog ett stort misstag när jag sa att jag inte var intresserad av honom, han var ju så gullig och snäll! Men nejdå, jag ville inte ha en kille.
Jag var väldigt ledsen av mig, men jag grät nästan aldrig, bara på samtalen hos BUP. Jag skar mig också, men jag grät aldrig när jag skar mig. Minsta lilla ångest jag fick, och jag sprang och skar mig i toaletten. Jag blev heller nästan aldrig arg, jag kunde bli riktigt asförbannad men det krävdes väldigt mycket att jag skulle bli det.
Jag var inte folkskygg av mig, jag ville hela tiden ha människor runt omkring mig, fast iof, det gick också i perioder. Men jag ville aldrig vara ensam.

Nu: Jag är inte så tystlåten av mig, jag försöker vara så social som möjligt men det är svårt att orka vara det. Jag är nämligen folkskygg nu, om jag är med mera än två personer i tagen blir allting jobbigt och jag drar mig undan. Att jag är med två styckna är gränsen Och jag vill gärna ha ensamtid för mig själv. Jag skär mig inte heller, det stadiet gick över när jag träffade min nuvarande pojkvän, jag har självklart ärr på mina ben och lite på revbenen, men har mest ärr har jag på mina armar, båda på handlederna och på armarna.
Nu för tiden kan jag total vända och bli rentav sagt asförbannad, det slår slint i min hjärna. Och då har jag i stort sett ingen kontroll över min ilska, vad jag säger och vad jag gör.
Jag har mycket mera ångest och panikångest nu för tiden än vad jag hade då, men nu för tiden har jag inget att ta bort det med, jag har förnuftet kvar att inte ta fram rakbladet och skära mig. Så jag kan riktigt inte försvara mig mot ångesten.