En tanke som inte kan fångas.

Jag vet inte fall jag ska skratta, gråta, skrika eller vara tyst. Min födelsedag igår var nästintill perfekt. Alla mina kompisar var där, min pappa vad hur snäll som helst och hjälpte till med alla mina förberedelser och jag kände mig snygg.
Jag fick presenter, sånt som jag hade önskat mig. Jag hade grillfest för mina kompisar. Vi åt och hade trevligt. Fick världens godaste chokladtårta som bestod av vit choklad, ljus choklad, mörk choklad, banan, och grädde.
Ändå kändes inte allting rätt. Jag var inne i mig själv och kunde bara slappna av små korta stunder. De andra hade det roligt i alla fall, de skrattade och jag försökte hänga med i deras samtalsämnen. Jag hade det trevligt. Men nånting stod inte rätt till. Inte med mig i alla fall.
Nu dagen efter känner jag mig väldigt nedstämd och kan inte kontrollera mina tankar. Tankarna är inte ens riktiga tankar, eller jo, det e ju jag som tänker det, men inte medvetet. De bara hoppar runt i min hjärna och jag försöker fastställa vad jag tänker på. Vad fan tänker jag på?
Jag är inte i nuet. Jag är någonstans i det tomma intet där ingen kan nå mig, även fast jag vill vakna upp kan jag inte det. Jag sitter här och rör benen fram och tillbaka, gäspar, skriver, tänker på vad jag tänker på.

Tillbaka, nästan iaf.

Det är ett bra tag sen jag har upptaderat igen. Sommarlovet har varit ett tag nu och det är ungefär en månad kvar till innan skolan början igen. Men jag vet inte vad jag egentligen längtar till? Jag säger till mina kompisar att jag längtar till skolan börjar igen. Men, så fort skolan börjar igen, börjar även terapin. Jag undrar, är det terapin jag egentligen längtar till?
Jag har inte fått något vettigt svar än men min kille tror att jag längtar till båda. Dels till skolan för att då håller jag mig båda igång i skolan och efter skolan med läxor. Då har jag inte tid att sätta mig ner och tänka på allting.
Och dels för att jag vill fortsätta terapin. Jag hann bara gå tre samtal tills de hade sommar uppehåll och det slet verkligen i mig att avsluta mitt i allt.
Alla minnen som kom upp har jag gått runt med hela sommaren utan att ha någon kurator eller terapuet att prata med.
Det har hänt så mycket också, med två katter döda, och min ödla blev dödssjuk. Min ödla har klarat sig igenom detta, men det har inte bara varit jobbigt för honom, även för mig. Det var jobbigt att se att han knappt hade energi att tugga i sig mat. Jag fick mata honom, hålla i syrsan framför honom och han försiktigt öppnade munnen. Det har varit tungt men vi har klarat det. Vi får se när nästa upptadering blir. Nu vet jag inte hur många som läser bloggen, men ni får gärna ge anonyma tips om vad jag kan skriva om.