Vart tog dagarna vägen?

Whaaat? Vart tar alla dagar vägen? Varför minns jag inte dagarna för?
Jag: Älskling, hon svarar nog inte för att hon är säkert jätte bakis.
Älsklingen: Varför skulle hon vara det för?
Jag: Vi var ju på middag med henne igår och hon skulle ju ut till krogen sen?
Älsklingen: Älskling, Det var i lördags, det är onsdag idag.
Jag:....

Förstår ni var jag menar? I förrgår var en härlig dag för att jag tog percing i naveln! Mwuhaha. Härligt. Får man vara fin får man lida pin. Det som är 'pin' nu är väl att tvätta såret morgon och kväll och det svider. Uch.. Men snyggt blev det.

Uppföljaren om mina problem, typ.

*Jag sover dåligt, när jag lägger mig ligger jag bara vaken och min hjärna tänker åt mig, när jag väl somnar vaknar jag tidigt på morgonen, och kan inte somna om.
*Jag glömmer bort viktiga saker, som t ex idag hade jag totalt glömt att det enda jag hade ätit var tidigt på morgonen ett vitt bröd med mjölk, jag märkte av att jag var hungrig när jag nästan svimmade i affären.
*Det känns som om när minsta lilla sak förändras i en person så har jag gjort något fel, jag frågar fall jag har gjort något osv när det egentligen enbart kan betyda att typ personen är trött, eller lite hungrig, eller smsar osv.

Jag kanske fortsätter en annan dag, ska försöka sova. :)
P.s Ge gärna tips om hur man kan sova bättre!

Jag.Orkar.Inte.

Jag orkar inte mera, jag vill bara att allting ska släppas, att allting ska blåsas bort med vinden och att jag slipper allting.
Det blir alltid bättre.. Men sen sjunker världen igen.
Jag sover dåligt också.
Fan vilken depp blogg detta är egentligen, vem vill egentligen läsa sånt här? Men detta är som min extra dagbok.

Stressigt

När ångesten slår ut och man vet inte vart man ska ta vägen eller vad man ska göra, vad gör man då?
Jag har det väldigt jobbigt just nu. Allting är väldigt uppstressat och jag klarar inte av att ta hand om mig själv. Istället försöker jag att ta hand om så många andra som möjligt.
Förlåt för dålig uppdatering också men jag har istället för att skriva här börjat skriva lite i en dagbok. Ibland känns det bättre att skriva där. Men ja, jag har nog sagt det förut, men jag ska försöka bli bättre på att uppdatera.
Jag lägger upp en dikt som jag har skrivit.

Halva andetag.
Jag tillåts inte andas normalt.
Jag försöker ta djupa andetag för att lätta på trycket.
Men jag kan bara ta halva andetag.

Djupt in, halvvägs, stop, ut med luften.
Djupt in, halvvägs, stop, ut med luften.

Att inte tillåtas andas.
När
Demonerna
Är
Nära
Då stryps man, av dem. Livet stryps, och ångesten triggas igång.
Sen kan man inte få slut på det.
Trycket i bröstet blir ju tyngre och tyngre och sen orkar man inte stå upp.

Nothing to say

Jag är väldigt dålig på att upptadera, men det är för att jag aldrig längre har något vett att skriva om, några tips om vad ni vill att jag ska skriva om uppskattas.
Snart börjar skolan igen och då börjar terapin igen. Jag börjar skolan nu på måndag och terapin börjar på tisdag. Vad fan ska jag prata om? Jag vet inte vart jag ska börja. Jag ska nog låta honom ta över samtalet och låta han leda det. Eftersom jag har ingen aning om vad jag ska prata om så blir det lite svårt för mig.
Vart ska jag börja? Vart slutade vi?
Gahh.. Nåväl, får väl vänta och se.

Jag lägger upp en dikt som jag skrev för några dagar sedan.

Jag vill vara fri,
Fri från ångestkänslor
Fri från paniken när det blir för mycket människor
Fri från att jag blir orolig för minsta lilla sak
Fri från att vara rädd, fri från mörkret
Jag vill leva i frihet från mörkret, jag vill ha lyckliga vågor inom mig, jag vill kunna vistas i samma rum som fem personer är i, jag vill vara modig nog att testa mina egna gränser, jag vill vara modig nog att acceptera livet.

En tanke som inte kan fångas.

Jag vet inte fall jag ska skratta, gråta, skrika eller vara tyst. Min födelsedag igår var nästintill perfekt. Alla mina kompisar var där, min pappa vad hur snäll som helst och hjälpte till med alla mina förberedelser och jag kände mig snygg.
Jag fick presenter, sånt som jag hade önskat mig. Jag hade grillfest för mina kompisar. Vi åt och hade trevligt. Fick världens godaste chokladtårta som bestod av vit choklad, ljus choklad, mörk choklad, banan, och grädde.
Ändå kändes inte allting rätt. Jag var inne i mig själv och kunde bara slappna av små korta stunder. De andra hade det roligt i alla fall, de skrattade och jag försökte hänga med i deras samtalsämnen. Jag hade det trevligt. Men nånting stod inte rätt till. Inte med mig i alla fall.
Nu dagen efter känner jag mig väldigt nedstämd och kan inte kontrollera mina tankar. Tankarna är inte ens riktiga tankar, eller jo, det e ju jag som tänker det, men inte medvetet. De bara hoppar runt i min hjärna och jag försöker fastställa vad jag tänker på. Vad fan tänker jag på?
Jag är inte i nuet. Jag är någonstans i det tomma intet där ingen kan nå mig, även fast jag vill vakna upp kan jag inte det. Jag sitter här och rör benen fram och tillbaka, gäspar, skriver, tänker på vad jag tänker på.

Tillbaka, nästan iaf.

Det är ett bra tag sen jag har upptaderat igen. Sommarlovet har varit ett tag nu och det är ungefär en månad kvar till innan skolan början igen. Men jag vet inte vad jag egentligen längtar till? Jag säger till mina kompisar att jag längtar till skolan börjar igen. Men, så fort skolan börjar igen, börjar även terapin. Jag undrar, är det terapin jag egentligen längtar till?
Jag har inte fått något vettigt svar än men min kille tror att jag längtar till båda. Dels till skolan för att då håller jag mig båda igång i skolan och efter skolan med läxor. Då har jag inte tid att sätta mig ner och tänka på allting.
Och dels för att jag vill fortsätta terapin. Jag hann bara gå tre samtal tills de hade sommar uppehåll och det slet verkligen i mig att avsluta mitt i allt.
Alla minnen som kom upp har jag gått runt med hela sommaren utan att ha någon kurator eller terapuet att prata med.
Det har hänt så mycket också, med två katter döda, och min ödla blev dödssjuk. Min ödla har klarat sig igenom detta, men det har inte bara varit jobbigt för honom, även för mig. Det var jobbigt att se att han knappt hade energi att tugga i sig mat. Jag fick mata honom, hålla i syrsan framför honom och han försiktigt öppnade munnen. Det har varit tungt men vi har klarat det. Vi får se när nästa upptadering blir. Nu vet jag inte hur många som läser bloggen, men ni får gärna ge anonyma tips om vad jag kan skriva om.

Socialetet

Det jobbigaste som finns just nu, det är socialitet. Att enbart sitta runt omkring människor, och bara vara, är jobbigt. Jag behöver inte sitta och prata för att det ska vara jobbigt. Det är lika psykiskt påfrestande i vilket fall som helst.
Hur det har kommit sig att jag har fått jobbigt med detta, det har jag ingen aning om.
Men en sak som jag har tänkt på väldigt mycket är att jag har faktiskt inte umgås med människor det senaste året.
Jag har ju bara vara med min kille, typ. Du skyller jag inte allting på honom, verkligen inte. Jag har ju själv valt att inte umgås med andra osv. Så jag har väl själv skapat denna bubbla. Jag isolerade ju mig från andra människor och drog mig undan så fort det blev för mycket. Tillslut var det jobbigt att bara träffa två styckna samtidigt och vi ska inte tala om hur jobbigt det var att träffa nya människor.
Jag har fortfarande detta problem, men ni ska veta att jag jobbar på det.

Socionom och leg. Psykoterapeut samtal 2

Det andra samtalet var mycket jobbigare än det första. Jag var mycket avstängd och jag sa inte så mycket, jag svarade inte heller alltid på alla frågor han sa. Det vi pratade om är väldigt suddigt, och det enda jag verkligen kommer ihåg. Vad när vi sa hejdå och att jag gick därifrån.

Socionom och leg. Psykoterapeut

Jag har då nu varit på mitt första samtal hon min Psykoterapeut i tisdags. Det var underbart, skrämmande, bra och dåligt med frågetecken.
Jag märkte att han analyserade minsta lilla reaktion i mig och märkte saker som jag aldrig själv märkt om mig själv, jag kunde inte dölja mina reaktioner hos honom, han såg allting i minsta detalj, och kommenterade det. Det som var underbart var ju att han lyssnade verkligen, och kastade frågor på mig själv så att jag själv kunde tänka efter själv, så att jag kunde komma på svaren själv, utan att han gav mig några svar.
Det som var skrämmande var ju hur lätt han läste av mig, är jag så lätt att läsa av, eller är han bara otroligt bra på det?
Det som var bra var ju att jag verkligen trivdes med honom som person, känner mig lugn.
Det dåliga.. Ska man må dåligt efter? Finns det typ några ''biverkningar'' av att gå hos en psykoterapeut? Jag har ingen aning.. Jag behövde köpa godis efter för att typ ''komma'' tillbaka.
Vad kom vi fram till då?
Jo, jag har inga positiva barnminnen från min uppväxt. Minns allting som var dåligt. Men ingenting som var bra..
Jag minns när mina föräldrar skilde sig, jag minns när jag vart mobbad, jag minns när jag var tvungen att flytta, jag minns när jag fick mina utbrott på lärarna, hur jag blev missförstod, hur jag kände mig missförstod. Det är bara sådant jag minns..
Vart är alla positiva barndomsminnen då? Som man egentligen ska ha?

Självskadebeteende som inte syns.

Jag tror att många som mår dåligt har ett självskadebeteende på ett eller annat sett. Det behöver inte bara vara att skära sig. Utan att det kan också handla om att ha sex, bita sig själv på läppen, bita på nagelbanden, dricka sig redlös och även att träna.
Ett sådant självskadebeteende har jag. Jag har problem med att bita mig på läppen, för att sedan inte låta såret läka riktigt, biter upp ett sår, sen river jag alltid upp såret när det har blivit en liten skårpa på läppen. Det händer även att jag får sår på läpparna som jag inte ens kommer ihåg att jag har gjort. Ett sådant tillfälle var för några dagar sedan. Det var min kille som märkte det först, han frågade mig vad jag hade på läpparna, jag kollade i spegeln, sen såg jag tre bit märken på underläppen, jag blev själv chockad, sa till killen som det var, sen var det inget mera med det.
Att använda sex som att skada sig själv med, det har jag också gjort, inte sagt när det gjort ont osv, det medföljde att jag fick lite problem och jag och killen kunde inte ha sex på tre månader efter det. Nu märker han dock direkt när jag använder sex för att skada mig själv, vi kämpar med det tillsammans. För att sex ska vara något skönt, inte något som jag använder för att skada mig själv.

Hur mitt psykiska mående påverkar mig fysiskt.

Om man mår dåligt psykiskt, kan det påverka kroppen fysiskt. Eftersom kroppen känner av att nånting är fel. Då säger kroppen ifrån på olika sätt.

Det som min kropp mest reagerat på, är min mage. Har haft magproblem sen jag började att må dåligt. Förut var det illamående som var det största problem, och aptitlöshet. Eftersom så fort jag åt nånting, mådde jag illa, och då ville jag inte äta mera. Jag gjorde det mesta för att slippa äta, för att slippa må illa. Som frukost åt jag typ en halv macka, sen i skolan var det inga problem att bara ta lite och små äta på. På middagen blev det svårare, eftersom jag helst ville slippa äta, jag minns att jag brukade säga till pappa att jag åt hemma hos en kompis, för att sedan inte äta nånting alls. Och när jag väl åt hemma åt jag väldigt dåligt och skyllde på illamåendet. Så jag började att äta mindre och mindre och tillslut vägde jag de små 48kg. Jag var alltså underviktig. Och det medföljde med att min kropp blev svagare och blodtrycket var lågt.

Nu för tiden har jag magkatarr, och har smärtor plus illamående. Men nu slutar jag inte äta, tvärtom kämpar jag varje dag med att kunna äta, och jag lyckas. Jag har bara gått ner typ två kilo, och det är bra jämnfört med förut. Väger mina 53kg, och går lite upp och och lite ner ständigt. Också äter jag medicin mot min mage, men tabletterna håller bara halva dagen, och jag får bara ta en per dygn. Så ena halvan av dagen, alltså den första halvan, är min mage ganska lugn. Men andra halvan får jag smärtor och illamående tillbaka.
Och det blir värre när jag blir psykiskt uppstressad på något sett, det kan vara att jag blir stressig till bussen till att jag får ångest, så blir smärtan och illamående väldigt stor.
Så, sålänge jag mår dåligt, kommer jag inte kunna äta normalt och vara i normal vikt.

Ensamheten.

Nu för tiden är det ändå helt okej enligt mig när jag är runt människor som jag älskar. Men så fort ensamheten kommer så låser jag in mig direkt i mitt rum och blir isolerad. Jag blir mycket ledsnare när ensamheten kommer, ångesten kommer mycket oftare och jag plågas då.
Jag gråter även när jag är ensam, och jag brukar inte ringa upp någon då. Det brukar oftast vara så att jag gråter i typ en minuter bara, för att sedan säga åt mig själv att jag måste skärpa mig, och jag kliver upp igen och stänger av känslorna. Jag släpper ut lite ständigt, men det kommer hela tiden nytt.
Det är väldigt jobbigt att vara ensam. Då tänker man på tankar som man inte får tänka. Alla dåliga tankar kommer upp. Hur det är nu, hur det var då.
Det är skönt att jag har bloggen i alla fall. Då kan jag sitta och skriva här medans ensamheten tar över.

Att skära sig.

Jag har skrivit lite om mitt förra självskadebeteende att skära mig själv. Men jag tänkte att jag skulle gå mera inåt i detta ämne nu.
Allting började när jag gick i sjuan, jag har ingen aning om exakta tider. Men jag vet att jag gick i sjuan, jag gick fortfarande i den skolan som jag blev mobbad på. Och jag kommer ihåg att en dag mådde jag så jävla dåligt, så jag tog en rakhyvel och skar mig på handen. Men då fick ingen reda på det.
Sen andra gången jag gjorde det, var på armen, det var ytliga sår lite här och vart. Och då visade jag det för min närmaste kompis, inget mera. Senare började jag att skära mig på handlederna och då tillslut visade jag handleden till min skolkurator, det har jag redan skrivit om under BUP tiden.
Sen efter det blev bara mitt självksadebeteende värre. Jag hade ständigt sår på armarna, till slut även på benen. Till och med på revbenen. Allting för att slippa känna, känna rakbladet mot min hy och se blodet var en befrielse. En befrielse från ångesten, vare sig fall det höll sig i några minuter eller timmar, så var varje sår värt.
Det var väldigt svårt att sluta och jag fick hela tiden återfall. Det kanske låter konstigt, men tillslut hittade jag på ursäkter för mig själv för att ''få'' skära mig.

Men idag har jag varit utan rakblad i lite mera än två år. Min räddning från det? Min kille.

Skrivandes hjälp.

En sak som har varit till jätte stor hjälp är mitt skrivande. Jag har skrivit på alla möjliga sätt. Jag har skrivit noveller, jag har skrivit dagbok och jag har skrivit dikter. Alla dessa saker har hjälpt mig på ett eller annat sätt.
Att skriva kan hjälpa på många sätt, och det är väldigt mycket självterapi. En del kanske känner att man kan skriva en låt om hur man mår, men jag är inte bra på det och jag föredrar att skriva dikter. Alla mina dikter handlar om hemska saker. Jag har aldrig skrivit en enda positiv dikt. Men för mig är det inte en dålig sak, jag menar, jag behöver att bearbeta hur jag mår när jag mår dåligt, jag behöver inte bearbeta saker när jag mår bra.

Mina dikter handlar inte alltid om saker jag har varit med om, utan de handlar också om mina känslor. Eller om mina mardrömmar.
Jag har fortfarande i stor hjälp med mitt skrivande. Men jag skriver inte lika mycket nu som jag gjorde under BUP tiden, och varför vet jag faktiskt inte. Det största skrivande jag har är just nu här.

Jag är även medlem på en hemsida som heter Poeter.se.

Och där publicerar jag mina dikter. Där heter jag MikotoMinagi.

Och jag bjuder på en dikt jag har skrivit:

Min vita ängel med svart nyans säger han till mig och smeker mig på kinden.

Jag frågan: Vart är hon trasig då?

Jag får ett smärtsamt svar.

Vingarna, för att det svarta äter upp vingarna.

Så att hon inte kan flyga upp till himlen igen.

Veckans hjälp.

Veckans hjälp blir Tjejzonen.

Hos tjejzonen kan man få en:
Mentor
Storasyster
Stödsamtal
Samt Maila
Man kan även chatta med dem genom msn. De har visa tiden som de loggar in på.

Mentor:
En mentor är en kvinna som finns för dig och som delar med sig av sin livserfarenhet, som får dig att vidga dina vyer, se livet från en annan vinkel. Hon stöttar dig att sätta ord på dina funderingar, får dig att våga lite mer och att hitta din kraft. Man träffar sin mentor 2gånger per månad. Och man har sin mentor i ett år.

Storasyster:

En storasyster är en tjej som du kan prata med, någon som du kan få stöd av och bli peppad av. Med din storasyster kan du vara på Tjejzonen och fika eller gå ut i stan tillsammans. Ni bestämmer själva vad ni vill göra. Man träffat sin storasyster varannan vecka.

Stödsamtal:
Vid ett stödsamtal kan du få hjälp med att sortera dina tankar, prata om sånt du kanske inte pratar med någon om. Ofta är det skönt att få ur sig sina funderingar eller problem till någon som inte känner dig eller din omgivning. Det är alltid bra att få sätta ord på sina känslor.

Maila:
Ibland kan det vara lättare att skriva än att prata.
Man kan skriva om exakt vad som helst.

• Någon som tar del av dina tankar.
• Skriva av dig
• Få vägledning med att hitta rätt stöd för just dig
• Diskutera problem som till exempel mobbning, sexuell trakasserar.

Och här är deras hemsida där man kan läsa mera om detta och få telefonnummer och mail-adresser:
http://www.tjejzonen.se/

Jag ser en framtid.

Förut såg jag ingen framtid alls. Jag såg en framtid med döden. Men innan döden kom, så fanns det bara rakblad och blod.
Men nu ser jag faktiskt en framtid med min pojkvän. Jag ser framtiden med honom så fort jag ser honom. Jag ser våra barn, alla våra djur vi kommer att ha, jag ser att vi båda har ett jobb och speciellt av allt... Jag ser att jag mår bra.
Jag ser att jag skrattar, jag ser att jag ler, jag ser att mina ögon mår bra. Det betyder väl att själen mår bra? Lyckan strömmar genom min kropp så fort jag ser mina barn. Jag vaknar på morgonen och istället för att klaga över ångest klagar jag över att det regnar ute och jag måste ut med hundarna i alla fall. Det är sådant jag vill klaga på. Inte på ångesten och mitt dåliga mående.

Musik under olika känslor

En sak jag kom och tänka på var musik jag lyssnar på under olika känslor och psykiska tillstånd. Jag lyssnar på musik efter exakt hur jag känner, men ibland kan det gå i perioder också. Jag tror att alla gör det egentligen, mer eller mindre omedvetet.
Jag har märkt att under den sommar perioden när jag mådde bra, så började jag att kyssna på hip hop :s Jag kände lixom att det var min typ av musik, men egentligen, lyssnar jag på rock och techno musik dagligen. Det gör mig upppigg. Så jag förstår inte hur Hip Hop plötsligt kom in i bilden.
Jag kanske var trött på mig själv som jag var, och tvingade mig själv till en förändring. För att jag finner ingen annan förklaring till det. Det påverkade ju också min klädsmak, jag ville inte ha taighta jeans eller snygga tröjor med motiv. Det jag ville ha på mig var antingen mjukis kläder eller större jeans. Det vill jag inte ha nu, jo, om jag mår riktigt riktigt dåligt nån dag sätter jag på mig mina mjukis kläder. Men om jag har en lite bättre dag sätter jag på mig lite mera riktiga kläder. Kanske mina taighta jeans med hål och ett snyggt linne till.

Under en panikångestattack

Jag tänkte berätta lite hur jag har det under en panikångest attack.
Först och främst kan alla mina panikångest attacker komma helt utan förvaring. Men oftast får jag ett litet litet 'sign' om man säger så. Jag får en stor klump i halsen som jag inte kan svälja, och jag känner hur ångesten sakta byggs upp i mig. Också har jag märkt att jag brukar fastna lite med verkligheten fall man säger så, allting stannar upp. Och sen bryter det ut totalt. Jag vet inte hur långt tid det tar att från klumpen i halsen till att paniken kommer men det kan gå väldigt snabbt tror jag, på några sekunder.
Jag har en så stark ångest att jag inte kan andas normalt, jag börjar att andas snabbt och oregelbundet och hjärtat är i högvarv.
Jag får knappt kontakt med verkligheten. Det enda som existerar är ångesten då, och jag kan knappt röra på mig.
Att få kontakt med mig under en panikångest attack hjälper det inte att bara prata, man måste ge mig beröring också, hålla om mig och kyssa mig på pannan kanske, eller smeka mina armar samtidigt som man säger saker i mitt öra. Eller klia mig på nacken, det tycker jag fungerar väldigt bra. Det brukar hjälpa.
Men alla reagerar olika, jag känner människor som får mera panik fall man rör denna under en panikångest attack, men det gäller inte mig. Men alla reagerar olika som sagt :)

Men jag hade faktiskt vänner

Jag mådde som sagt väldigt dåligt då under tiden jag gick hos BUP som jag har skrivit, men jag hade faktiskt vänner också, vänner som brydde sig om mig. Jag har en vän som jag har känt sen trean, hon mådde inte heller bra, men vi fanns där för varandra ständigt Men efter halva sexan så flyttade jag och min familj ca 2 timmar bort från henne. Och våran kontakt låg ständigt på en skör tråd, det gör det fortfarande ibland, ibland har vi världens bästa kontakt men ibland sviker det. Och det är då vi måste vara som starkast.

I den nya staden träffade jag också många nya vänner, men det fanns en enda speciell tjej. Vi kom varandra mycket nära. Hon mådde inte heller bra. Men vi fanns där för varandra hela tiden, jag sprang till henne varje morgon, och många gånger så lindrade hon om mina skärsår... Men det var inte därför jag sprang till henne på morgonen, hon var extremt (och är fortfarande) väldigt morgontrött och jag ville ju inte vara ensam i skolan så jag fick pusha på henne. Ibland blev hon irriterad på det, undra varför. xD Hehe.

Skillnaden mellan då och nu.

Skillnaden mellan då och nu är ganska stor, enda likheten är typ att jag mår dåligt.

Då: Jag var väldigt tystlåten av mig själv, och jag stod inte på mig så bra, jag tog lätt emot mig saker och drog åt mig allting vad människor sa till mig. Men även om det var bra saker människor kunde säga till mig trodde jag att den människan ljög för mig, jag trodde att allting jag gjorde var dåligt.
Jag var inte dugg intresserad av killar på samma sätt som jag är nu. Visst jag och min kompis pratade om sex och hur det skulle vara att ha sex, men alla killar jag träffade visade sig bara var idioter. Jag hånglade dock med killar. Haha fast de flesta hångel jag fick var jag inte dugg beredd på. Jag minns en kille som jag hånglade med, vi var på plattan, fontänen såklart, och jag bara satt där med massor med andra människor, sen kom han bara och stoppade tungan i mig! Jag gjorde nog ett stort misstag när jag sa att jag inte var intresserad av honom, han var ju så gullig och snäll! Men nejdå, jag ville inte ha en kille.
Jag var väldigt ledsen av mig, men jag grät nästan aldrig, bara på samtalen hos BUP. Jag skar mig också, men jag grät aldrig när jag skar mig. Minsta lilla ångest jag fick, och jag sprang och skar mig i toaletten. Jag blev heller nästan aldrig arg, jag kunde bli riktigt asförbannad men det krävdes väldigt mycket att jag skulle bli det.
Jag var inte folkskygg av mig, jag ville hela tiden ha människor runt omkring mig, fast iof, det gick också i perioder. Men jag ville aldrig vara ensam.

Nu: Jag är inte så tystlåten av mig, jag försöker vara så social som möjligt men det är svårt att orka vara det. Jag är nämligen folkskygg nu, om jag är med mera än två personer i tagen blir allting jobbigt och jag drar mig undan. Att jag är med två styckna är gränsen Och jag vill gärna ha ensamtid för mig själv. Jag skär mig inte heller, det stadiet gick över när jag träffade min nuvarande pojkvän, jag har självklart ärr på mina ben och lite på revbenen, men har mest ärr har jag på mina armar, båda på handlederna och på armarna.
Nu för tiden kan jag total vända och bli rentav sagt asförbannad, det slår slint i min hjärna. Och då har jag i stort sett ingen kontroll över min ilska, vad jag säger och vad jag gör.
Jag har mycket mera ångest och panikångest nu för tiden än vad jag hade då, men nu för tiden har jag inget att ta bort det med, jag har förnuftet kvar att inte ta fram rakbladet och skära mig. Så jag kan riktigt inte försvara mig mot ångesten.

BUP

Under en tid gick jag hos BUP. Allting började med att jag visade min skolkurator mina skärsår på handlederna, och hon ringde genast BUP och jag fick en akut tid tillsammans med min pappa. Jag fick träffa en kurator, en psykolog och en läkare. Medans vi satt i det där läskiga rummet satt alla och tittade på mig, för att sedan fråga min pappa och hur han märkt hur jag mår.
Men de kunde inte fråga mig eftersom jag knappt svarade. Då var jag runt 15 år gammal med mitt första möte där. Tyvärr minns jag inte exakt. (Jag e 18 nu, snart 19)

Jag fick träffa en underbar kurator som hete Susanne, vi kom varandra mycket nära, hon tog mig på allvar och jag var öppen mot henne. Men när jag började att må bra, så föll jag igen och så höll det på. Jag steg upp, för att sedan falla. Så då bestämde Susanne att jag skulle få träffa en läkare som jag jobbade där och hon skrev ut medicin till mig. Medicinen hjälpte ganska mycket faktiskt, men inte mot ångesten, men den gjorde mig stabilare. Men genom att variera medicin med samtal började jag att bli riktigt stark. Så slutade jag att gå på BUP, men mest för att jag skulle fylla 18år. Men jag kände personligen att jag inte var stark nog att sluta, men jag fick inte gå kvar. Istället ville de att jag skulle börja ha kontakt med vuxenpsykiatrin, men jag vägrade det, vet inte varför, men jag blev väldigt rädd, lät så skrämmande. Jag tror jag hade den fördommen då att alla som gick på vuxenpsykiatrin är psykiskt störda, men så är det ju självklart inte.

Så de skickade mina journaler till vårdcentralen istället. Men där gick jag aldrig och pratade med någon de bara följde min nertrappning av medicinen. Sommaren då jag fyllde 18år var faktiskt en fantastisk sommar, jag mådde riktigt bra då, fall jag minns allting rätt. :)

Ska man ge upp och låta ångesten leva?

Om man har mått dåligt i flera år, så börjar man alltid ge upp hoppet om en ljusare framtid. En framtid av skratt varje dag och slippa vakna upp och tänka Ännu en dag i helvetet.
Men många tänker, egentligen har jag inget helvete, jag har en underbar familj, en underbar pojkvän och vi har varit tillsammans i två år. Jag har två djur, en ödla och en orm. Det finns människor som levet i ett helvete, har blivit våldtagna, sexuellt utnyttjad av varierande familjemedlemmar, har knark problem, har ingenstans att bo, har inget jobb, har ingen utbildning, är fattiga i afrika kanske. Men jag, har jag snart ett extra jobb, går på gymnasiet med hyfsat bra betyd, jag är inte fattig, har man på bordet varje dag, har nånstans att bo.

Men ändå, ändå finns ångesten och panikångesten hos just mig. Jag skakar, jag gråter, jag bråkar, jag försöker hitta olika sätt att skada mig på. Jag skar mig förut, har ärr på armar, ben och revbenen efter det. Men jag slutade när jag träffade min kille. Men jag mår inte bättre för det? Han fick mig bara att hitta förnuftet att sluta.
Jag hallucinerar också ibland, ibland, kan jag höra röster som viskar i mitt huvudet, men det är inte så ofta. Jag kan få för mig att nån följer efter mig, och blir paronid. Jag kan knappt gå förbi bilar som ser misstänksamma ut i mina ögon, för att jag tror mig själv att jag ska bli kidnappad.

Jag skriver mera imorgon. Puss på er.