Ensamheten.

Nu för tiden är det ändå helt okej enligt mig när jag är runt människor som jag älskar. Men så fort ensamheten kommer så låser jag in mig direkt i mitt rum och blir isolerad. Jag blir mycket ledsnare när ensamheten kommer, ångesten kommer mycket oftare och jag plågas då.
Jag gråter även när jag är ensam, och jag brukar inte ringa upp någon då. Det brukar oftast vara så att jag gråter i typ en minuter bara, för att sedan säga åt mig själv att jag måste skärpa mig, och jag kliver upp igen och stänger av känslorna. Jag släpper ut lite ständigt, men det kommer hela tiden nytt.
Det är väldigt jobbigt att vara ensam. Då tänker man på tankar som man inte får tänka. Alla dåliga tankar kommer upp. Hur det är nu, hur det var då.
Det är skönt att jag har bloggen i alla fall. Då kan jag sitta och skriva här medans ensamheten tar över.