BUP

Under en tid gick jag hos BUP. Allting började med att jag visade min skolkurator mina skärsår på handlederna, och hon ringde genast BUP och jag fick en akut tid tillsammans med min pappa. Jag fick träffa en kurator, en psykolog och en läkare. Medans vi satt i det där läskiga rummet satt alla och tittade på mig, för att sedan fråga min pappa och hur han märkt hur jag mår.
Men de kunde inte fråga mig eftersom jag knappt svarade. Då var jag runt 15 år gammal med mitt första möte där. Tyvärr minns jag inte exakt. (Jag e 18 nu, snart 19)

Jag fick träffa en underbar kurator som hete Susanne, vi kom varandra mycket nära, hon tog mig på allvar och jag var öppen mot henne. Men när jag började att må bra, så föll jag igen och så höll det på. Jag steg upp, för att sedan falla. Så då bestämde Susanne att jag skulle få träffa en läkare som jag jobbade där och hon skrev ut medicin till mig. Medicinen hjälpte ganska mycket faktiskt, men inte mot ångesten, men den gjorde mig stabilare. Men genom att variera medicin med samtal började jag att bli riktigt stark. Så slutade jag att gå på BUP, men mest för att jag skulle fylla 18år. Men jag kände personligen att jag inte var stark nog att sluta, men jag fick inte gå kvar. Istället ville de att jag skulle börja ha kontakt med vuxenpsykiatrin, men jag vägrade det, vet inte varför, men jag blev väldigt rädd, lät så skrämmande. Jag tror jag hade den fördommen då att alla som gick på vuxenpsykiatrin är psykiskt störda, men så är det ju självklart inte.

Så de skickade mina journaler till vårdcentralen istället. Men där gick jag aldrig och pratade med någon de bara följde min nertrappning av medicinen. Sommaren då jag fyllde 18år var faktiskt en fantastisk sommar, jag mådde riktigt bra då, fall jag minns allting rätt. :)