Att skära sig.

Jag har skrivit lite om mitt förra självskadebeteende att skära mig själv. Men jag tänkte att jag skulle gå mera inåt i detta ämne nu.
Allting började när jag gick i sjuan, jag har ingen aning om exakta tider. Men jag vet att jag gick i sjuan, jag gick fortfarande i den skolan som jag blev mobbad på. Och jag kommer ihåg att en dag mådde jag så jävla dåligt, så jag tog en rakhyvel och skar mig på handen. Men då fick ingen reda på det.
Sen andra gången jag gjorde det, var på armen, det var ytliga sår lite här och vart. Och då visade jag det för min närmaste kompis, inget mera. Senare började jag att skära mig på handlederna och då tillslut visade jag handleden till min skolkurator, det har jag redan skrivit om under BUP tiden.
Sen efter det blev bara mitt självksadebeteende värre. Jag hade ständigt sår på armarna, till slut även på benen. Till och med på revbenen. Allting för att slippa känna, känna rakbladet mot min hy och se blodet var en befrielse. En befrielse från ångesten, vare sig fall det höll sig i några minuter eller timmar, så var varje sår värt.
Det var väldigt svårt att sluta och jag fick hela tiden återfall. Det kanske låter konstigt, men tillslut hittade jag på ursäkter för mig själv för att ''få'' skära mig.

Men idag har jag varit utan rakblad i lite mera än två år. Min räddning från det? Min kille.